När vi åkte till WS-mötet hade vi endel förväntningar och förhoppningar. Vi ville träffa och prata med andra föräldrar som har barn med WS. För det kan bli ensamt med alla funderingar inför framtiden så att få prata med andra föräldrar var viktigt för oss. Vi hade även en tanke om att Hugo kanske skulle hitta någon att få kontakt med. Han har svårt med det sociala samspelet så vi hade någon tanke om att det kanske skulle bli roligt för honom att träffa andra barn med WS.

Och vad händer? Jo när vi kommer dit så finns det en camping i närheten plus att det finns flera släpkärror som står utanför området på olika ställen. Hugo ÄLSKAR släpkärror men även husvagnar.. Så han var ju inte ett dugg intresserad av att träffa andra barn. Han ville stå där hela tiden. Då är det inte så lätt att skaffa nya kontakter eftersom deras barn inte var där. Vi delade naturligtvis upp oss jag och Stefan så jag pratade med många goa, snälla, förstående, roliga föräldrar och träffade många toppenbarn och ungdomar.

Vi försökte få med Hugo in där de flesta var men då blev han jättearg! Det var det jag menade med att det var den sämsta resan. En arg Hugo är inte roligt! Vi kände att "vad gör vi här"?

Men, vad var det som gick fel då..? Jo att jag och Stefan hade helt tokiga förhoppningar (nu menar jag inte att man inte ska ha förhoppningar) men vi fick ju ställa oss den frågan, vad gick fel? Hugo gjorde ju ingenting annorlunda mot vad han gör hemma, Hugo var Hugo hela tiden! Hans intressen är ju precis lika där som hemma, han reagerade på samma sätt där som hemma på motgångar och varför skulle hans sociala samspel bli bättre bara för att han träffade andra barn med WS..?

När vi satte oss ner och funderade på Hugos beteende och våra kraschade förhoppningar så insåg vi att det vi som hade för "fin" bild av hur det skulle bli på träffen. Som sagt, Hugo gjorde inget konstigt och annorlunda mot vad han skulle gjort hemma.

Vi är glada över att vi åkte dit. Vi lärde oss mycket och träffade många härliga människor! Vi kommer åka dit igen.

När det var dags för mat så åt man i en stor matsal. Hur gick det då..? Jo men toppenbra! DET trodde vi inte, att Hugo skulle orka sitta länge. Ena kvällen så var det "finmiddag" och vi satt i en timme och åt! Måste vara rekord för familjen Johansson   . Jättestolt över Hugo!

Hugo brister ju i det sociala sampelet med andra barn men det var många som var imponerade av att han var så duktig på A-Ö och att räkna. Det var något som många hade svårt med. Och det är ju så att det finns svagheter och det finns styrkor. Det gäller att lyfta fram styrkorna och göra dem synliga. Hugo är duktig på så mycket!

Hoppas inte detta inlägg blev lika luddigt som det förra.. Nu är klockan 06.13 och jag ska åka till jobbet. Ja jag har sovit dåligt i natt, det är därför jag är uppe och skriver..

Ha det gott!