Idag har det varit mycket tårar för min del..

Jag mår dåligt. Nej jag är inte sjuk men jag lever i ett konstant stressat liv. Jag har en puls som ständigt är hög. Jag känner att jag inte har kontroll över mitt liv och jag får aldrig slappna av. Jag blöder näsblod utan anledning (förmodligen av stress).

Ni som inte har barn med en kromosomavvikelse, annat funktionshinder eller barn som är allvarligt sjukt kan inte förstå hur det är för oss.

Idag ringde jag till kommunen angående avlastning för Hugo. Pratade med en LSS-handläggare. LSS står för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Om ni vill veta mer om det får ni googla för jag orkar inte skriva om det..

Detta steg är så oerhört jobbigt för mig (oss!) att ta. Jag känner att "herregud jag ska väl klara att ta hand om mitt eget barn..". Känner mig som en dålig mamma trots att jag vet att jag inte är det. Jag älskar Hugo så oerhört mycket och ger alltid mitt yttersta för att han ska ha det bra. Han får tonvis med kärlek och kramar varje dag. Han är ett mycket älskat barn. Men han kräver mycket passning och då framförallt om vi är ute. Jag klarar inte av att vara ute själv med båda barnen. Inne går det bättre men det är ett ständigt passande där också så att han inte är på Kalle.

Det jag pratade med LSS-handläggaren om är avlastning kanske någon dag i månaden till att börja med. Hon frågade om det fanns någon i vår närhet, typ vänner eller släktingar som kanske skulle kunna vara bra som hjälp till detta.. "Många tycker att det känns bäst med folk dom känner från början, annars hittar vi någon bra person till detta."

Öhh.. hade vi haft någon som hade brytt sig om hur vi mår så tycker jag att den personen skulle ha erbjudit sin hjälp för länge sedan. Men så är inte fallet tyvärr. Vi är ensamma förutom mina föräldrar (speciellt älskade mamma). Ja jag tycker att det är fruktansvärt dålig av de som man trodde skulle bry sig.

Tack Sofie för de insiktfulla orden idag, du vet vad du pratar om!

När jag skulle hämta Hugo idag så fick han ett hemskt utbrott, skrek och slängde sig på golvet. Hur lätt tror ni att det är att få på honom kläderna då? Plus att jag hade Kalle med mig också. Tack underbara Lisa för hjälpen, vet inte hur jag skulle ha klarat det annars. I bilen hem bara grät jag. Jag orkar inte!

Nej ni behöver inte tycka synd om mig men jag vill att ni ska veta att det fan inte är lätt.

Så nu vet ni varför jag inte är så social av mig just nu.

Kram

I går var familjen till Mariebergsskogen, trevligt! Hugo var överlycklig när han hittade en släpkärra   . Kalle provade att gunga och tyckte att det var riktigt roligt.

Jag skrev ju om 10 saker ni inte visste om mig i förra inlägget (det visade sig att flera av er visste typ allt, inga hemligheter här inte;)

Men min kära mor påpekade att jag inte hade skrivit med detta om korvändarna.. Det är så här att ända sedan jag var liten så har jag inte klarat av att äta ändarna på korvarna. Så när jag var liten fick mamma och pappa bita av dem åt mig eller skära av dem. Korvändarna alltså.. Låter detta konstigt? Det är något med konsistensen som jag inte klarar av.. Jag kommer ihåg i skolan när vi skulle grilla korv så skämdes jag över detta och knipsade i smyg av ändarna och slängde bort dem   

Stefan tyckte att jag var bra konstig i början av vårt förhållande som hade för mig dessa konstigheter, haha!

Så nu vet ni ytterligare en sak om mig.

Trevlig kväll!

Kanske vet du, kanske inte..

• Har grodfobi (tycker dock att tecknade och låtsasgrodor är söta men INTE riktiga).
• Älskar att läsa kändisskvaller.
• Försöker inbilla mig att jag är tuffare än jag är..
• Vill börja måla igen (med oljefärger) men har inte tid..
• Har provat alla dieter som finns i tron att det denna gång ska lyckas.
• Sjunger ofta högt när jag kör bil.
• Har i flera år önskat mig en jordglob (!) men inte fått någon..
• Har en dröm om att skriva en bok..
• Tycker att jag har ett toppenyrke men kan samtidigt inte se mig själv jobba med det tills jag går i pension.
• Har en tendens att smälla i dörrar när jag är arg (riktigt arg). Inte så ofta som tur är..

Idag är det fredag, den bästa dagen! I eftermiddag ska jag dansa och sedan blir det fredagsmys med familjen.

Hihi sitter och kollar på alla smileys som finns på denna blogg. När ska de användas..? Kolla dessa:

Får fundera på det..

Jag har en storebror som heter Thomas och han är 39 år. Jag har alltid kallat honom för Totto så för mig är han Totto.

Han bor i Karlstad tillsammans med sambon Ann och sonen William som fyller 4 år till sommaren. Han har sonen Kevin (12 år, fyller 13 i år) också men han bor i Kristinehamn med sin mamma och bror då han inte är hos Totto förstås.

Thomas gillar hockey. Färjestad naturligtvis och jag tror att det är Toronto också om jag inte har helt hel..

Totto är intelligent, fin och har humor   .

Kram!

När jag får tid över så kollar jag gärna andras bloggar. Både privata och kändisars.

Jag gillar mest (utan rangordning):

Katrin Zytomierskas blogg (för att hon ger blanka f-n i om hon trampar någon på tårna, härligt ärlig även om jag inte håller med om allt..)

Gums blogg (för att hon har insikt i livet och vet vad orden "jobbiga perioder" innebär fast på ett annat sätt än mig plus att hon har humor.

Pernilla Wahlgrens blogg, Pernillas värld (Ja visst låter det inte så coolt..? men jag gillar hennes sätt att skriva)

Sedan kollar jag många andras bloggar också men detta är favvisarna   .

Må gott!

Jag har en tro men jag har väldigt svårt att sätta ord på den. En kristen tro..? Ja alltså kan man svara både och..? Jag är döpt, konfirmerad och gift i Svenska kyrkan plus att båda barnen är döpta. Jag går aldrig i kyrkan om det inte är av anledningarna dop, giftemål eller begravning. Varför väljer man att döpa sina barn osv i kyrkan om man inte har en tro? För att det SKA vara så? Samtidigt trivs jag bra i kyrkan när jag väl är där.. Finns det olika grader av kristen tro?

Jag tror att min tro är ett ihop-plock av vad jag tycker känns bra för mig. Jag har vänner som inte alls har en tro (det har de säkert men de vill inte säga den kristna tron), sedan har jag vänner som är kristna och som ofta går i kyrkan (min äldsta vän är till och med prästfru).

Jag kan säga så här; min tro och livsfilosofi är att jag tror att det finns en mening men allt (allt?). Och att man får igen det man ger (både det goda och onda). Alltså ska man behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Äh en mening med allt?? Konstigt kanske.. Jag menar vad finns det för mening med att barn far illa och att de man älskar blir sjuka..? Nej jag tar tillbaka det! Det kan ju inte finnas en mening med det.

Men jag tror att det finns en mening med MYCKET. Ibland är det svårt att se det just när det händer, när det kanske är något jobbigt man går igenom, men sedan när allt är bättre så kanske man kan se en mening med det som hände.. Kanske..

Flum flum..