Alltid när jag vill skriva om Hugo så har jag tusen tankar i huvudet, det är så mycket som jag vill ha med, så mycket som jag vill berätta för er..

Det mesta i vårt liv med Hugo är positivt. Trots allt svårt så är det underbart att få vara tillsammans med Hugo. Han är Kärleken men stort K   

I vår familj så skrattar vi mycket, även Kalle har visat sig vara en glad prick. Jag tror att det är just glädjen i vår familj som gör att vi orkar med kämpiga perioder.

Hugo utvecklas långsammare än andra barn i hans ålder. Han började gå först när han var 2 år. Språket kom också senare (och är fortfarande långt efter sina jämnåriga). Han gör sig oftast förstådd och speciellt vi som står honom nära förstår vad han menar. Vissa ord och meningar uttalar han toppenbra medan det ibland är svårt att förstå vad han säger eller vill. Det kan han bli fruktansvärt frustrerad över vilket jag har stor förståelse för.

I mycket är Hugo en "periodare". Han "låser sig" vid vissa saker t ex leksaker eller beteende. Vissa perioder är det bara en speciell leksak (som varierar) som gäller och han kan bli mycket arg om han inte hittar just den leksaken eller inte får leka med den då. Sedan kan det vara perioder då han leker med lite allt möjligt.

Ibland om vi t ex är ute och går så vill han leka, undersöka och snurra på varenda släpkärra som vi ser. Just släpkärror har varit grejen i sommar.. Om vi då måste avbryta honom och gå därifrån så kan han få hemska utbrott. Han slåss, skriker, gråter och sparkar. Detta kan hålla i sig länge och det går inte att lugna honom utan det måste få ta sin tid.

Hemma kan det testas mycket.. Han kan klättra upp på bord för att "svinga" lampan, spola i toaletten en miljard gånger, försöka väcka Kalle, sätta på ljudet på tv:n jättehögt etc. Mycket av det han gör, det gör han för att testa oss. Hur reagerar mamma och pappa? Eller förskolepersonalen? Hur långt kan jag gå innan jag får en reaktion..? Dessa perioder av galen trotsighet är otroligt jobbiga. Jag vet att barn kommer in i olika trotsåldrar men Hugos trots sträcker sig ibland bortom det "vanliga". Det mest jobbiga är när det kan bli farligt som t ex när han springer rakt ut i sjön trots att det är jättekallt och han har massor av kläder på sig eller när han springer ut på gatan trots att man ropar nej, det är farligt! Han förstår inte det..

Hugo är också mycket ljudkänslig. Det värsta han vet är när små barn gråter eller skriker. Han får panik och för att försöka få tyst på "oljudet" så slår han eller knuffar barnet. Han förstår inte att det blir värre av att göra så..

Just att han slåss har varit jobbigt. Både barn och vuxna kan drabbas och då ofta om han får ett "nej" eller om någon blir arg.

Det finns naturligtvis så mycket positiva saker att skriva om vår Hugo. Anledningen till varför jag skriver om de jobbiga sakerna är för att öka förståelsen. Visst, vi skrattar mycket, vi myser, busar och gosar. De som känner oss vet det. Men det finns även perioder som är tuffa. Jag kan känna mig så fruktansvärt otillräcklig, vara ledsen och frustrerad. Kan känna mig som den mest ensammaste personen i världen. Men så vänder det.. Det går lättare igen.

Om du som läser detta får intrycket av att Hugo är ointelligent så tror du helt fel! Ok, han ligger efter begåvningsmässigt MEN han är otroligt smart ändå. Han klurar ut hur olika apparater fungerar, han lär sig en ny sång på nolltid (väldigt musikalisk!) och han har ett "kom ihåg" som jag önskar att jag hade.

En person på Hugos förskola sa en gång: "Hugo är så härlig! Varje gång jag träffar Hugo så känner jag mig så bekräftad!" Detta stämmer. Han är väldigt glad av sig och hälsar glatt på de han möter.

Trots kämpiga perioder så går det inte en dag utan att jag säger till Hugo att jag älskar honom. Han är min underbare son, min förstfödde, min prins! Och jag är oerhört stolt över att få vara hans mamma!

Buspojken Hugo badar. Det roligaste som finns!