Kalle sover och äntligen kan jag andas ut en stund..

Denna morgon var INTE kul. Kalle smågnällig (trött) och Hugo som ville ha total uppmärksamhet. Sedan samma procedur som vanligt; klä på båda barnen vinterkläder (Hugo som håller balansen genom att hålla i mitt hår..), sedan ut med Hugo i bilen och sedan Kalle. Framme på förskolan bär jag Kalles tunga bilbarnstol och håller Hugo i handen annars sticker han åt ett annat håll. Väl inne på förskolan måste jag fortfarande hålla i Hugo för på nedervåningen finns småbarn och ja.. de kan ju vara lockande att knuffa.. Av med Hugos skor och sedan upp för trappan. Kunde ju vara lätt men icke! Hugo krånglar och vill kolla på alla de digitala fotoramar som finns. Han blir arg när han inte får det. Får kämpa med att få honom upp för trappan samtidigt som jag bär på den tunga bilbarnstolen. Väl där uppe så finns det också digitala fotoramar som han vill kolla på.. Av med overallen och försöker parera Hugos ilska. Jag är helt slut! Och gråtfärdig..

I bilen hem kommer tårarna.. Hur mycket ska man orka? Känner mig som en värdelös mamma som klagar på att det är jobbigt. Det viktigaste i livet för mig är att vara en BRA mamma för mina underbara barn, det är nr 1 i mitt liv men vad gör man när orken tar slut..?