Jag fattar inte vad det är med mig. Bara att det är såå synd om mig!

 Har ni sådana dagar? Eller är ni bara så himla tacksamma för det ni har..?

Så här är det; Jag ÄR oerhört tacksam för det jag har (min fina underbara familj, vårt fina stora hus, att våren är på väg, vi är inte fattiga, vi är friska osv..)

MEN så kommer alla "tycka synd om mig själv" -tankar..

Jag tänker: Ska det vara så här, livet?

Jag och Stefan har aldrig tid för bara varandra. Satt och fundrade på när vi någongång ska få åka utomlands tillsammans..(Har flera kompisar som precis varit iväg, säkert därför de tankarna har kommit..) Som det ser ut nu så går det inte. Det skulle inte funka att åka utomlands med Hugo, det bara är så. Vem skulle passa honom 1 vecka?

Ok, inte utomlands då.. En helg då..? Nähä..

Kanske en lunch på stan utan barn?   

Hemma känner jag mig som en vakt! Kalle har blivit oerhört förtjust i Hugo (och i hans leksaker) och den kärleken är inte besvarad. Så jag vaktar hela tiden så att inte något ska hända..

Jag VET att jag klagar!! Man måste få göra det ibland och nåde den som säger "ryck upp dig". Det är det sista som jag vill höra.

Och jag VET att barnen blir äldre och att saker förmodligen och förhoppningsvis blir lättare. Men just nu är det svårt att tänka på att det KOMMER att bli lättare.

Japp, nu vet ni hur synd det är om mig. Stackars stackars mig..