Idag har det varit mycket tårar för min del..

Jag mår dåligt. Nej jag är inte sjuk men jag lever i ett konstant stressat liv. Jag har en puls som ständigt är hög. Jag känner att jag inte har kontroll över mitt liv och jag får aldrig slappna av. Jag blöder näsblod utan anledning (förmodligen av stress).

Ni som inte har barn med en kromosomavvikelse, annat funktionshinder eller barn som är allvarligt sjukt kan inte förstå hur det är för oss.

Idag ringde jag till kommunen angående avlastning för Hugo. Pratade med en LSS-handläggare. LSS står för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Om ni vill veta mer om det får ni googla för jag orkar inte skriva om det..

Detta steg är så oerhört jobbigt för mig (oss!) att ta. Jag känner att "herregud jag ska väl klara att ta hand om mitt eget barn..". Känner mig som en dålig mamma trots att jag vet att jag inte är det. Jag älskar Hugo så oerhört mycket och ger alltid mitt yttersta för att han ska ha det bra. Han får tonvis med kärlek och kramar varje dag. Han är ett mycket älskat barn. Men han kräver mycket passning och då framförallt om vi är ute. Jag klarar inte av att vara ute själv med båda barnen. Inne går det bättre men det är ett ständigt passande där också så att han inte är på Kalle.

Det jag pratade med LSS-handläggaren om är avlastning kanske någon dag i månaden till att börja med. Hon frågade om det fanns någon i vår närhet, typ vänner eller släktingar som kanske skulle kunna vara bra som hjälp till detta.. "Många tycker att det känns bäst med folk dom känner från början, annars hittar vi någon bra person till detta."

Öhh.. hade vi haft någon som hade brytt sig om hur vi mår så tycker jag att den personen skulle ha erbjudit sin hjälp för länge sedan. Men så är inte fallet tyvärr. Vi är ensamma förutom mina föräldrar (speciellt älskade mamma). Ja jag tycker att det är fruktansvärt dålig av de som man trodde skulle bry sig.

Tack Sofie för de insiktfulla orden idag, du vet vad du pratar om!

När jag skulle hämta Hugo idag så fick han ett hemskt utbrott, skrek och slängde sig på golvet. Hur lätt tror ni att det är att få på honom kläderna då? Plus att jag hade Kalle med mig också. Tack underbara Lisa för hjälpen, vet inte hur jag skulle ha klarat det annars. I bilen hem bara grät jag. Jag orkar inte!

Nej ni behöver inte tycka synd om mig men jag vill att ni ska veta att det fan inte är lätt.

Så nu vet ni varför jag inte är så social av mig just nu.

Kram